Minda

När flickan och jag höll om varandra kände jag någonting inombords. Det var nästan som en deja vu upplevelse. Något satte igång inuti mig. Det påminde nästan om den där gången när jag skulle schamponera håret och jag helt plötsligt kände mig älskad, trygg och varm. Senare kom jag på att jag använt samma schampo som det som mamma brukade tvätta mitt hår med när jag var liten och lukten av det hade framkallat samma känslor i mig som det gjorde då. Samma känsla fick jag av flickans omfamning, jag greps av en känsla av värme och kärlek utan att förstå varför. I mitt undermedvetna började ett namn picka på min uppmärksamhet. Flickan släppte taget om mig så vi stod ansikte mot ansikte, hon hade fortfarande händerna vilande på mina axlar.

-         Åh, snälla Matilda! Säg att du kommer ihåg mig, sa flickan.

-         Jag… började jag, men tvekade. Jag fortsatte mumla och sa till sist tyst och tvekande:

-         Minda?

När namnet lämnat mina läppar hörde jag ett förvånat mummel runt omkring mig. Minda och jag släppte varandra och jag titta mig förvirrat omkring. Resten av byn hade samlats runt omkring oss och nu tittade alla anklagande på mig och viskade upprört. Nu lade jag märke till att byborna alla var klädda i medeltida kläder, i alla fall tygerna såg inte ut som samma som de vanliga fabrikstillverkade kläderna hemma var gjorda av. Jag tyckte att de flesta såg ut att vara vuxna. Att definiera vuxna var svårt, många av människorna jag kollade på skulle lika gärna kunna vara 20, men deras ansikten och kroppar, slitna av hårt arbete, såg äldre ut. Dessutom gissade jag på att i denna by, precis som i byarna under medeltiden, skaffades det barn väldigt tidigt. Dessutom tittade de flesta bistert och förvånat mot mig nu, ett ansiktsuttryck som inte precis var särskilt smickrande för någon. Jag vände mig återigen mot Minda.

-         Har jag gjort något fel? frågade jag henne ängsligt.

Minda bet sig i under läppen och tittade ner i marken. Hon svarade inte, hon bara skakade på huvudet och fortsatte tittade ner i marken. Jag hårde hur mumlandet tystnade i mitten av den halvmåneformade klungan. Jag tittade upp och fick syn på en högrest kvinna som knuffade sig fram, inte för att hon behövde anstränga sig, de flesta verkade flytta sig ur vägen för hennes framfart.

-         Vad är det för fel på er? Ni har ju alla saknat Matilda och så står ni här som en flock griniga getter som ätit bittra morötter till lunch.

Alla tystnade när kvinnan pratade. När hon tillslut tagit sig fram till mig och Minda vände hon sig om mot folksamlingen.

-         Ni borde skämmas!

Minda mumlade lite osäkert och fortsatte titta ner i marken, det här var inte samma flicka som hade sprungit fram och kramat mig.

-         Ehm… Grilda? Hon… hon kunde mitt namn? Sa Minda till kvinnans rygg.

-         Vad? Grilda svängde runt och kollade från Minda till mig.

-         Det kan inte vara möjligt? Sa hon chockat och tittade på mig.

-         Matilda, sa hon vänligt men bestämd.

-         Har någon, hon gav Kassian, som fortfarande stod bakom oss, en snabb blick, berättat Mindas namn för dig innan du kom hit.

-         Nej, sa jag.

-         Hur kunde du då veta hennes namn?

-         Jag… jag kände det på mig. Grilda spärrade chockat upp ögonen.

-         Förlåt, utbrast jag, det var inte meningen. Grilda fick nu ett milt uttryck i ansiktet.

-         Men självklart inte! De kunde ju inte du hjälpa? Kom ska jag förklara, sa hon och la sin arm om mina axlar. Hon förde mig genom folksamlingen in mot byn. Jag kände mig förvirrad och trött och förtjusningen från min första syn av byn hade försvunnit med detta minst sagt välkomnande mottagande.


Kassian + Narnia

Kassian

Kassian gick med bestämda steg framför mig, hans blick var riktad framåt och därför kunde jag bara se hans bakhuvud och rygg. Kassian hade mörkbrunt hår, nästan svart, det påminde mig om min lillebror Antons hår. Anton färgar sitt hår, egentligen är det lika blont som mitt, han vill ha det nästan svart, men inte riktigt så han färgar det mörkt brunt istället. I visst ljus (eller snarare frånvaro av ljus) ser det svart ut men i solen ser man att det är brunt. Samma hårfärg hade Kassian, men hans hår hade en känsla av rött i sig. Jag kan inte riktigt beskriva vad jag menar, men längst ut i topparna, där solen lös igenom, såg det nästan kopparfärgat ut. Håret var spretigt, det är allt man kan säga om det. Det hade ingen speciell längd, det var inte riktigt kort, men absolut inte långt, det bara… var. Det fanns inte heller någon speciell frisyr eller form på det, det var bara en enda spretig… ja… ordet kalufs har väl aldrig passat bättre. Det fanns inte mycket att säga om Kassians kroppsbyggnad utifrån min synvinkel eftersom han hade en svart rock på sig. Jag tyckte rocken såg varm och opassande ut i solen, det såg snarare ut som något man har på sig i en mörkgränd en sen kväll. Den tanken fick mig att rysa, kanske det inte varit så smart att följa med en främmande människa. Jag stannade av i min gångrytm. Kassian stannade upp och vände sig emot mig.

-         Vad är det? Gå vi för fort? frågade han vänligt. Det slog mig att han hade varma bruna ögon och jag glömde att svara.

-         Hur som helst är vi snart framme, sa han vänligt och fortsatte gå.

Jag insåg att jag bara betraktat Kassian och tappat uppfattning om tid och rum. Jag visste inte hur länge vi gått eller vart vi var. För första gången sen vi börja gå tittade jag mig omkring. Jag fick en känsla av att vi inte var i Täby längre, jag var inte ens säker om vi var i Sverige längre.

Narnia

Ovanför mig var en klarblå himmel och under mig grönt gräs. Vi gick över ett stort öppet landskap med bara gräs och himmel och det bästa av allt, körsbärsträd. Överallt stod det små träd med ljust, ljust rosa blad, nästan vita. Det var så vackert att jag nästan tappade andan. Kassian fortsatte dra med mig tills han plötsligt stannade, vi stod på randen av ett stup. Drygt 20 meter ner fanns en liten by, hela dalen var omringad av berg. På högra sidan av byn rann ett vattenfall nerför bergets sida ner i en sjö. Från sjön mynnade en flod som fortsatte förbi byn och försvann in i en lövskog. Det var det vackraste jag sett och det första som ploppade upp i mitt huvud fick mig att utbrista:

-         Är… är vi i Narnia? Till min förvåning började Kassian skratta.

-         Haha, det är inte första gången du frågar det, utbrast han. Jag var för häpen för att fråga honom vad han menade, men jag förstod själv att de var väldigt dumt sagt, Narnia är ju bara en bok, klart vi inte är där. Jag kände mig lite dum, men det var vad som hade slagit mig förstunden.

-         Kom nu, vi ska ner till byn!

Kassian höll fortfarande min hand när han förde mig längs en stig på en mindre brant sida av stupet. När vi kom ner gick vi längs en väg mot en bro som förde oss över en flod. Vattnet i floden var klart och blått, man kunde se fiskarna som kämpade mot strömmen. Vi fortsatte längs vägen och kom fram till byn när jag hörde en röst förtjust tjuta mitt namn:

-         Matilda!

Och helt plötsligt var jag omsluten i en varm omfamning och eldrött vågigt hår skymde min syn.


kj

Jag är trött.

Jag är trött på att alltid vara trött.

Jag är trött på att alltid vara trött på att jag alltid är trött.

I'm sick and tired of always being sick and tired.

Jag tycker sån där är kul, när man liksom helt plötsligt vad texter som man förut inte fattar ett skit av helt plötsligt verkar helt logiska.

Igår kände jag mig ensamast i världen.

fan

jag orkar inte...

Jag orkar inte...

jag orkar inte...

jag orkar inte
kjagorkaitejagorkarintejagorkarintejagorkarintejagorkaintejaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaajjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa


Övertygelse

Jag cyklade hem från skolan när han dök upp första gången (det vill säga första gången jag minns, men ni vet vad jag menar). Jag hade varit i skolan och gjort ett datakunskapsprov som jag låg efter med sen förra terminen, skolan vara bara öppen för sådana som behövde ta igen, som jag. Det var rätt så tomt på gatorna när jag cyklade hemåt, det var varmt och jag var trött. Jag stannade till vid en äng och satte mig under ett stort ekträd, eken har alltid varit mitt favoritträd. Skuggan och grenarna gjorde det svårt för andra att se vem som satt under det där trädet, det var antagligen just därför han valde just det tillfället att visa sig. Jag satt just och tänkte på pricklandet, ett land jag och min kompis Helena hittat på när vi var små, i det landet var eken helig. Jag satt i alla fall och tänkte på detta när någon satte sig bredvid mig. Jag ryckte till, jag hade inte hört någon komma, men ändå satt någon nu där, precis bredvid mig.

-         Det är bara jag, sa en varm röst lugnande.

-         Och vem är du? Utbrast jag.

-         Kassian, sa rösten lika lugnt.

Någonting med säkerheten i hans röst lugnade ner mig lite. Det fanns liksom en självklarhet där som jag aldrig hört förut, som att det var helt självklart att jag visste vem han var och att det var helt självklart att han skulle sätta sig bredvid mig.

-         Ursäkta, sa jag vänligt, men jag är rädd att jag inte kommer ihåg dig.

-         Jag vet, Matilda, det är det som är meningen, fortsatte främlingen vid namn Kassian.

Om jag varit lugn förut blev jag skräckslagen när jag hörde mitt namn.

-         Hur vet du vad jag heter? Pep jag fram.

-         För jag känner dig, kom nu! Kassian ställde sig upp och räckte mig sin hand.

Mitt förnuft sa att det här inte var som det skulle, det här var konstigt och farligt och att jag borde gå därifrån. Men inom mig väcktes något till liv, en längtan, en glädje, en obeskrivlig lycka. Sen jag varit liten och pappa läste Narnia böckerna för mig har jag sprungit omkring och letat efter andra världar. Jag har alltid tyckt att jag inte passade in i den här världen och att jag var menad för något annat. Varje gång det prasslade i en buske eller någon kollade på mig på ett konstigt sätt så löpte min fantasi amok och jag föreställde mig hur någon kom för att hämta mig, föra mig till en annan värld, föra mig hem. När jag nu såg på Kassian såg jag min räddare, han som skulle föra mig hem, så jag tog hans hand och vi gick.


SOMMARLOOOV!

Hej mina kära vänner!
Jag mår relativt bra :) Vilket inte är så konstigt, det är fukking SOMMARLOV! Som kanske inte direkt betyder samma sak för er som det gör för mig... okey, det betyder samma sak, men följderna är liiite annorlunda. Vad sommarlov innebär för mig är inget ansvar, inga måste och inga deadlines, vilket innebär inga ångestanfall, inget hyperventelerande och inge gråtanfall och det betyder brabrabra! Dock blev jag lite stressad över en grej, men det ordnade sig :D Jag har dock lite skoilarbete att göra över lovet, surt :/ Men helldre det än att få gå om eller nått. Ska vi se.. jag har ett datakunskapsprov att plugga till, en hemtenta att göra och två matteprov att plugga till. Jag har redan läst igenom det mesta av datakunskapen och ska försöka hinna läsa igenom lite matte innan jag åker iväg på konfaläger och sedan vidare till Barcelooona :D Men iaf.. inget specielllt har hänt i veckan... jag vet att jag kanske gör vissa personer lite ledsna när jag skriver så, men jag menar såklart "inget-speciellt-som-jag-vill-skriva-om-här" ;D Men.. nu har jag inget mer att skriva, nu ska jag bara njuta av sommarlovet :)

back to square 1 (as always...)

Jag ser hur mitt liv rasar ner, exploderar och dör and OH! It's so much fun :D
Nej men seriously! "Frankly, my dear, I don't give a damn"
Nej, jag bryr mig inte.
Jag är tillbaka i "ge upp stadiet"
back to square one
jag orkar inte, jag rokar inte
Jag vet, jag är jävligt lat.
Va fan!
Jag orkAR JU FAN INTE ENS LEVA!
Inte för att mitt liv är så jäkla jobbigt, nej!
Bara för att jag är lat.
Till och med för lat för att ens orka tänka på att göra någonting ut det
(som typ ta livet av sig, har inte en tanke på att göra något sånt. Snacka om själviskt!)

Förresten tror jag mina tabletter har slutat verka.
Jag somnar inte längre av sömntabletterna
och jag är precis som jag var innan jag börjadfe ta antideppresiva.
och börja inte ens tala om Atarax
Atarax kan ta sig någonstans >.<

Sen har jag typ konstiga rykningar i kroppen.
och ibland blir jag liksom skakig.
Vet inte om det är tabletterna
eller bara min kropp som inte orkar med mig mera
Jag kan seriöst inte ens ta hand om mig själv.
Fan vad jag inte förtjänar att leva.

Skål för det!

Framsteg?

Först och främst; jag orkar inte skriva om hur jag mådde innan medecinerna och allt. Det kan jag göra sen, just nu är jag fortfarande mitt i det. Men jag kan skriva om vad som blivit bättre.

Idag var jag utanför lägenheten och faktist gjorde något för att jag hade lust. Det var första gången på 2 veckor som jag fått lust att göra något utanför lägenheten och njutit av det. Det är ett stort framsteg och det gick bättre än jag trodde. Jag, mamma och pappa åkte in till stan. Jag sminkade mig för första gången den här veckan. Jag trodde att jag aldrig skulle orka, men jag kom iväg och vi var faktist där i fem timmar innan jag blev trött och dålig av alla intryck. När vi skulle gå hem mådde jag dock jättedåligt, dom där fem timmarna i verkligheten slog plötsligt till och jag blev helt plötsligt jätte trött. Men det gick bra, vi hade tagit bilen in till salongen så vi behövde bara ta tummelbanan till tekniska sen kunde jag vila i bilen påväg hem.

Mina tabletter har hitills inte haft några allvarliga effekter. Ibland blir jag trött av dom och ibland får jag värk i musklerna, men det är inget jag inte kan leva med. Men jag har bara tagit dom i tre dagar så fler symptom kan ju dyka upp.  Jag längtar till livet, jag undrar hur det känns, att leva!

Zoloft

Jag vet att det finns många där ute som bryr sig om mig och är oroliga, så därför tänkte jag skriva lite om Zoloft och hur den kan påverka mig och så. Som ni kanske vet från tidigare inlägg ska jag börja ta antidepressiva, men det blev tidigare än jag trodde, jag tog min första tablett idag. Så jag tyänkte att jag helt enkelt skriver av den lilla lappen som kommer med förpackningen. Allt som står i den gäller ju inte mig, det står bara vad som KAN hända och vilka symptom den KAN användas för.

Zoloft används vid behandling av:
- olika former av depression eller som förebyggande behandling mot återfall av depression.
- tvångssyndrom hos vuxna och barn över 6 år.
- panikångest.
- posttraumatiskt stressyndrom (speciella ångesttillstånd efter mycket traumatisk upplevelse)
- social fobi eller som förebyggande behandling mot återfall av social fobi (undvikande av/rädsla för sociala situationer).

Vanliga biverkningar som förekommer hos fler än 1 av 100 patienter:
- Illamående, kräkningar, diarré, förstoppning, matsmältningsbesvär, magknip och muntorrhet (ökar risken för karies)
- Svettningar, yrsel, sömnbesvär, huvudvärk, oro, rastlöshet, viktminskning, aptitlöshet, kraftlöshet, trötthet, gäspningar, suddig synskärpa.
- Blodvallningar, bröstsmärtor och hjärtklappning.
- Darrighet, förändringar i rörelsemönstret (t.ex. ryckningar, ofrivilliga munrörelser och käkstelhet), myrkrypningar, minska känslighet.
- Hudutslag, menstruella oregelbundenheter.

Mindre vanliga biverkningar:
- Allmän sjukdomskänsla, feber, blåmärken, klåda, håravfall, pupillvidgning, tillfälligt förhöjda levervärden, ökad aptit, viktökning, ledvärk.
- Högt blodtryck, svimning, ökad hjärtverksamhet, svullnader pga vätskeansamlingar t.ex. runt ögonen.
- Mani, överaktivitet, förvärrad depression, hallucinationer.

Sen fins det ungefär 20 till mindre vanliga biverkningar som 1 patient på 1000 får.

Zoloft kan också göra mig ännu dåligare första veckan, dåligt andra vekcan och inte förens tredje veckan få ett positivt resultat.


Piller, piller, piller...

Mitt liv består just nu av att ta piller. I alla fall känns det så. Jag har ett piller innan frukost ifall att jag har magsår/magkatarr (Omeprazol). Jag har ett piller på morgonen så att jag inte ska må illa (Novalucol). Sen har jag sömntabletter också. Först tog jag Imovane, men det var bara under en kortare tid eftersom det var så starkt. Sen tog jag Atarax, men det hjälpte inte så min Läkare på BUP dubblade dosen. Men sen fick jag byta till Circadin, som jag tar för tillfället, men jag vet inte varför jag skulle byta. Och inte nog med det, till April ska jag inte bara få min psykolog (äntligen) jag ska även börja ta antidepressiva. Elena (min läkare på BUP) försökte släta över det med att säga "ett piller för att du är nedstämd", men kalla det vad ni vill, det är helt klart antidepressiva. Jag ska dock bara ta dom under en kort period bara för pröva, men vem vet.. en kort period kan alltid bli längre. Hur som helst, jag har blivit en pillerhora!


Den rätte?

Du är helt perfekt för mig.

Vi har exakt samma humor.
Vi gillar exakt samma musik.

Du är precis vad jag behöver.
Du säger att jag är vacker.
Du säger att mina texter är de bästa du läst.
Du är min vän på alla sätt.

Du älskar marvel.
Du gillar the ark.
Du föstår  varför jag gillar Jonas Gardell.

Du har aldrig ljugit för mig.
Du är alltid rakt på sak med vad du känner.
Du krånglar inte till saker.
Du förstår mig.

Och bäst av allt...
Du är kär i mig.

Du är perfekt för mig.

Bara ett problem...
Jag är inte kär i dig.

Någon där uppe måste seriöst ha en jävligt sjuk humor.

Salong Silversax

Är inloggad från mammas och pappas jobb dator på salongen. Har precis klippt mig och färgat. Inget speciellt, bara klippt topparna och färgat om. Fast den här gången tog jag en färg som är lite närmare min egen. Jag har planerat att sakta komma närmare och närmare min egen hårfärg tills jag inte behöver färga någo mer. Håret börjar nämligen bli slitet. Jag har desutom tagit HÅL I ÖRONEN! Fatta ångest jag hade! Jag tyckler sprutor, blodprov, ja, ALLT med nålar att göra är skit äckligt. Jag ångra mig flera gånger och puttade bort mamma innan jag bestämde mig och klara mig igenom det första hålet genom att koncentrera mig på att sjunga blinka lilla stjärna xD. Sen när det väl va gjort var jag inte lika nervös inför nästa. Fast nästa gick inte lika bra, örhänget fastnade i pistolen som man tar hål med, men jag fick inte panik :D och mamma fick ju bort den nästan med en gång. Så nu har jag ett hål i vardera öra, så nu ska jag låta dom läka och ta bättre hand om mina öron än förra gången. (Ja, jag har haft hål förut, men jag var inte så skötsam och bytte örhängen innan man skulle och så och de blev infektion och dom växte igen.) Örhängena är BTW väldigt söta tycker jag, små fyrkantigastenar och vitguld. Jag har redan planerat när jag ska ta nästa hål, det blir runt min födelsedag (4 april) när dom här hålen har läkt. Det blir i vänster öra (höger för er ;]) sen kanske jag ska ta i brosket ocksåi själva örat liksom, inte i öronsnibben. Men det blir efter sommaren i så fall. Jag har hört att det gör mer ont, så vi får se om jag vågar x)


Hare bäst!


Parlo Italiano ;D

Just precis! Had precis Italienska prov och vet ni? Jag kanske blir godkänd :D Okej... ite så stor grej kanske ni tänke, men SOM FAN ATT DET ÄR! Språk är så jäkla bajs svårt och G är en jäkligt bra prestation enligt mig. Särskilt med tanke på att jag fått IG på de andra proven. Mwaaa, jag är STOLT! Jag kan faktist böja dom festa verb vi lärt oss OCH(!) jag kan SÄTTA IHOP MENINGAR! Om inte det är bra så vet jag inte vad. Jag har faktist lärt mig mer Italienska på ett år än jag lärt mig franska över TRE år. Haha, har de bra iaf ;]

09-02-08

Jag är så ledsen. Så jävla ledsen så det gör ont i mig för din skull. Hur kan jag missa din sorg och din saknad? Hur kunde jag inte fatta att allting egentligen handlade om honom? På ett sätt känner jag mig sviken, jag då? Brydde du dig aldrig om mig? Men samtidigt bryr jag mig inte, du är hundra gånger viktigare för mig än mina egna känslor. Jag lider med dig, jag följer dina steg, dina ord och jag lider när jag ser hur det smärtar mig. Det tar ett tag innan jag inser, innan jag hinner läsa mellan raderna. Men jag vill att du ska veta att jag ser taggen i ditt hjärta och jag älskar dig. Jag önskar jag kunde lösa allt åt dig. Ta fram mitt trollspö och göra allt bra, förvandla världen till perfekta scener ur böcker, manga eller anime. Göra allting vackert, åt dig, åt mig, åt honom, åt alla underbara människor som förtjänar det. Du förtjänar det, lycka.



Jaha, så vad händer i mitt liv just nu? Well, min utredning på BUP är klar. Jag måste till min läkare och ta några blodprov bara. Eller.. bara och bara. Jag HATAR blodprov. Jag är i chocktillstånd timmarna innan och svimfärdig och gråtfärdig hela dagen efteråt. Men... jag orkar inte skriva om det nu.
Vad mer intressant kan vi skrvia om? Repetitionerna på teatern börjar bli jävligt bra. I torsdags var scenerna rent av underbara. Otroligt mycket känslor. Det börjar kännas jäkligt bra, jag tycker mer och mer om manuset och det känns som det kommer bli en jäkligt bra föreställning. Så alla som läser får fan komma och kolla ;) Jag kan återkomma med datum och tider sen.
Idag hade jag min ledarinvigning. Det var jäkligt kul och ceremonin var jättefint har jag hört från föräldrar och åskådare. De var i alla fall trevligt att se alla uppkädda och fina och bara uppträda och ge järnet tillsammans. När vi tillsist tågade ut ur kyrkan och precis gått över tröskeln ut ur kyrksalen brast alla ut i ett jubel som antagligen hördes in till kyrkan. Men jag inte på humör att skriva om det heller direkt. Mitt humör ger inte upplevelsan rättvisa!
Fast nu orkar jag inte skriva något mer. Klockan är fan ett snart, måste sova!

Min låda.

Kärlek gör för ont.
Lägger ner den i en låda.
Stoppar in den längst in i garderoben.
Så.
Där får den ligga
och samla damm.
Någon dag
kanske jag hittar lådan igen.
Och så fort jag ser den
kommer jag förstå
vad det är för en låda
och vad den innehåller.
Förhoppningsvis kommer jag våga öppna locket
och titta på innehållet.
Kanske jag till och med ger bort den
till någon som förtjänar den.
Min låda.

Även om den ligger där och samlar damm i garderoben är den nog din.
Egentligen.
Men det behöver ju ingen veta.
Inte ens jag.



Vad jag egentligen menar med att kärlek gör för ont är ju inte att jag har ont, för jag har aldrig vågat känna efter. Lådan har nog alltid legat i den där garderoben och samlat damm, för det gör alldeles för ont att titta efter. Så jag tittar inte ens på den. Jag vet att den ligger där, men jag låtsas inte om den, fryser ut den och lyssnar inte på vad den har att säga. Jag vet hur man gör sånt, jag har varit med om det förut. Fast då var det förstås tvärtom. Men exakt så var det, jag fanns där och jag visste att dom brydde sig och ville mig väl. Men dom vägrade lyssna, vägrade se. Fast jag vet inte varför, kanske dom också var rädda för vad dom skulle hitta, vad dom skulle se, vad dom skulle höra. Om dom verkligen tittade efter.

Nu är jag sådär förvirrande och mystisk igen, inte konstigt att jag aldrig har haft en riktig bästa kompis. Jag kan ju inte lita på någon i hela världen. Fast dig litar jag nog på, kanske. Men du är inget alternativ, isåfall måste jag ju öppna lådan. Nu vill jag inte prata mer om lådan, den finns inte. Nu trycker vi på delete så försvinner den *delete*






Hmm... kommer någon ihåg vad jag pratade om?



Inte jag iaf...

Lådan...

käften!

Ett ufo gör entré - Jonas Gardell

"[...] Jag ser på fotona av mig själv som femtonåring, och jag känner igen mig. Som ett ufo, som ett foster, svävade jag sakta i luften, för mig själv, i mitt eget mörker. Hur kunde jag överleva? Det vet jag inte själv. Men jag känner igen mig, liksom jag känner igen mig i andra som jag.
        De som tillhör ett annat land. De konstiga. De som färgar håret och skär sig i handlederna och går för sig själva på skolgården. De som blir punkare och homon och psykon. (om de inte tar livet av sig.)
        Knäppskallarna. Knasbollarna. Idioterna. Galningarna. Marsmänniskorna. "Who loves Aladdin Sane?"
        Gossar och töser som inte är som de ska, som inte kan dölja att de är av en annan sort.
        För det syns på dem. De bär sitt särmärke i pannan, på handleden. Deras annorlundaskap är präglat i deras hud, i deras lukt, deras sätt att anadas, deras stora, svarta ögon.
        Mitt folk. Mina bröder och systrar.
        Vampyrer som söker vampyrer.
        Monster som söker monster.
        Svanar som söker andra svanar.
        Ni finns. Ni är underbara.

Det här är min hälsning till er.

Juha Lindström

Om

Min profilbild

Tuss

RSS 2.0