´

Och sen försvinner orden.. så typiskt. Dom var ju nyss där. Aja, jag får väl försöka ändå. Jag känner mig helt jävla sinnesjuk, alltså helt seriöst, det känns som det är något fel i min skalle. Jag tänkte försöka förklara varför jag känner mig sinnesjuk, men det låter normalt, men det är inte normalt. Det är bara det att orden inte räcker till för att förklara, jag är bara så arg, hela tiden. Och jag skriker alltid och sätter upp regler, alla i familjen tassar runt på tå för mina utbrott.
 "GÅ HÄRIFRÅN! GÅT UT! JAG ORKAR INTE MED DIG JUST NU OCH SÅ ÄR DET BARA"
Okej, varför ska mina föräldrar lyssna på en omymdig sextonåring? Varför säger dom inte emot? Det är här orden inte räcker till. Ni vet ibland kan man få en sån styrka och myndighet i rösten att människor bara lyder utan att tänka efter. Som om något allvarligt har hänt och man skriker åt någon att "HÄMTA LÅDAN I KÖKET", den man skriker åt har ingen aning om vad som har hänt eller vad som ligger i lådan i köket, men dom hämtar den ändå för man förstår att det är allvar. Så låter min röst, och det är allvar! Det är väldigt allvarligt, för om dom inte gör som jag säger släpper vreden fram. Jag tycker inte om vreden, den tar över mig och kontrollerar mig, den skrämmer alla runt omkring och får mig att göra galna saker.

Jag kom nyss på en sak. Det är precis som när jag var liten, asså dagisålder liten. När jag inte fick som jag ville skrek och skrek jag, slängde saker omkring mig och slog i dörrar och sen grät jag, blev lämnad ifred och det gick över. Sen somnade jag utav utmattning med ont i huvudet och halsen pågrund av all skrik och gråt. Precis exakt så är det, skillnaden är att jag är FAKKING SEXTON ÅR! Och jag VET att man inte beter mig så, jag VET att det inte är det bästa sättet att få som man vill, och jag VET att man inte alltid kan få som man vill. Och det här har liksom kommit nu, det senaste året. Innan hade jag inte såna här utbrott. Dom har kommit sakta men säkert och ökat i antal. Men idag, är det som att det nått sin topp, för annars kan jag glömma bort det sen och gå vidare. Men nu ligger det där och river i bröstet på mig och jag kan inte släppa på stämningen. Den ligger kvar som en tung dimma över lägenheten.

Jag vet inte vad fan jag ska göra.