Den rätte?

Du är helt perfekt för mig.

Vi har exakt samma humor.
Vi gillar exakt samma musik.

Du är precis vad jag behöver.
Du säger att jag är vacker.
Du säger att mina texter är de bästa du läst.
Du är min vän på alla sätt.

Du älskar marvel.
Du gillar the ark.
Du föstår  varför jag gillar Jonas Gardell.

Du har aldrig ljugit för mig.
Du är alltid rakt på sak med vad du känner.
Du krånglar inte till saker.
Du förstår mig.

Och bäst av allt...
Du är kär i mig.

Du är perfekt för mig.

Bara ett problem...
Jag är inte kär i dig.

Någon där uppe måste seriöst ha en jävligt sjuk humor.

Min låda.

Kärlek gör för ont.
Lägger ner den i en låda.
Stoppar in den längst in i garderoben.
Så.
Där får den ligga
och samla damm.
Någon dag
kanske jag hittar lådan igen.
Och så fort jag ser den
kommer jag förstå
vad det är för en låda
och vad den innehåller.
Förhoppningsvis kommer jag våga öppna locket
och titta på innehållet.
Kanske jag till och med ger bort den
till någon som förtjänar den.
Min låda.

Även om den ligger där och samlar damm i garderoben är den nog din.
Egentligen.
Men det behöver ju ingen veta.
Inte ens jag.



Vad jag egentligen menar med att kärlek gör för ont är ju inte att jag har ont, för jag har aldrig vågat känna efter. Lådan har nog alltid legat i den där garderoben och samlat damm, för det gör alldeles för ont att titta efter. Så jag tittar inte ens på den. Jag vet att den ligger där, men jag låtsas inte om den, fryser ut den och lyssnar inte på vad den har att säga. Jag vet hur man gör sånt, jag har varit med om det förut. Fast då var det förstås tvärtom. Men exakt så var det, jag fanns där och jag visste att dom brydde sig och ville mig väl. Men dom vägrade lyssna, vägrade se. Fast jag vet inte varför, kanske dom också var rädda för vad dom skulle hitta, vad dom skulle se, vad dom skulle höra. Om dom verkligen tittade efter.

Nu är jag sådär förvirrande och mystisk igen, inte konstigt att jag aldrig har haft en riktig bästa kompis. Jag kan ju inte lita på någon i hela världen. Fast dig litar jag nog på, kanske. Men du är inget alternativ, isåfall måste jag ju öppna lådan. Nu vill jag inte prata mer om lådan, den finns inte. Nu trycker vi på delete så försvinner den *delete*






Hmm... kommer någon ihåg vad jag pratade om?



Inte jag iaf...

Lådan...

käften!

03-01-09

Och sen försvinner orden.. så typiskt. Dom var ju nyss där. Aja, jag får väl försöka ändå. Jag känner mig helt jävla sinnesjuk, alltså helt seriöst, det känns som det är något fel i min skalle. Jag tänkte försöka förklara varför jag känner mig sinnesjuk, men det låter normalt, men det är inte normalt. Det är bara det att orden inte räcker till för att förklara, jag är bara så arg, hela tiden. Och jag skriker alltid och sätter upp regler, alla i familjen tassar runt på tå för mina utbrott.
 "GÅ HÄRIFRÅN! GÅT UT! JAG ORKAR INTE MED DIG JUST NU OCH SÅ ÄR DET BARA"
Okej, varför ska mina föräldrar lyssna på en omymdig sextonåring? Varför säger dom inte emot? Det är här orden inte räcker till. Ni vet ibland kan man få en sån styrka och myndighet i rösten att människor bara lyder utan att tänka efter. Som om något allvarligt har hänt och man skriker åt någon att "HÄMTA LÅDAN I KÖKET", den man skriker åt har ingen aning om vad som har hänt eller vad som ligger i lådan i köket, men dom hämtar den ändå för man förstår att det är allvar. Så låter min röst, och det är allvar! Det är väldigt allvarligt, för om dom inte gör som jag säger släpper vreden fram. Jag tycker inte om vreden, den tar över mig och kontrollerar mig, den skrämmer alla runt omkring och får mig att göra galna saker.

Jag kom nyss på en sak. Det är precis som när jag var liten, asså dagisålder liten. När jag inte fick som jag ville skrek och skrek jag, slängde saker omkring mig och slog i dörrar och sen grät jag, blev lämnad ifred och det gick över. Sen somnade jag utav utmattning med ont i huvudet och halsen pågrund av all skrik och gråt. Precis exakt så är det, skillnaden är att jag är FAKKING SEXTON ÅR! Och jag VET att man inte beter mig så, jag VET att det inte är det bästa sättet att få som man vill, och jag VET att man inte alltid kan få som man vill. Och det här har liksom kommit nu, det senaste året. Innan hade jag inte såna här utbrott. Dom har kommit sakta men säkert och ökat i antal. Men idag, är det som att det nått sin topp, för annars kan jag glömma bort det sen och gå vidare. Men nu ligger det där och river i bröstet på mig och jag kan inte släppa på stämningen. Den ligger kvar som en tung dimma över lägenheten.

Jag vet inte vad fan jag ska göra.


Stress stress stress...

Nej, jag har egentligen inte alls tid att skriva det här inlägget men jag behöver fan en paus. Det har varit så jäkla mycket prov och grejs dom senaste dagarna och jag har inte hunnit hämta andan än. Därför har jag inte skrivit något på bloggen, och desutom, vem vill läsa om plugg, plugg och åter plugg? Mina pauser ägnas åt känslofyllda Evanescence låtar som kan få mig att fokusera på något annat än skolan.



Fan, varför måste allt vara så jävla svårt. Jag är så jävla trött på att svara "Det är komplicerat" . För sanningen är, det är inte komplicerat. Det är vi som gör det komplicerat. SLUTA GÖRA LIVET SÅ JÄVLA KOMPLICERAT MÄNNISKA! Varför måste jag förstöra allt och bara göra det krångligt. Jag orkar inte med livet just nu, jag har inte tid med livet just nu och jag har absolut inte tid med krångel!



Jag ger (inte) upp

(Det här är då en fortsättning på ett inlägg som jag var tvungen att ta bort eftersom det var allt för avslöjande, så om ni blir förvirrade är det inte så konstigt...)
Fast ge upp? Det gör jag ju inte. Imorrn har jag säkert kommit på bättre tankar och kommer fortsätta leva mitt "lyckliga" liv, precis lika lycklig som jag alltid är. Ni kanske börjar förstå namnet på min blogg? Jag vet verkligen inte om jag bara är någon att tycka synd om eller någon att avundas? Jaja, orkar inte prata mer om det nu. För nu ska jag gå och lägga mig, det kommer nog bli en lång natt av vridande och vändande. Men imorrn är mitt vanliga glada jag tillbaks, som vanligt, så jag fortsätter kämpa. Fastän jag gett upp för länge sen...

Men va ...

Men va fan... Jag skrev ett helt inlägg som försvann. Aja, det var inget viktigt ändå.

Men jag bör varna er som läser min blogg, jag har lätt för att avika från ämnet och börja snacka om något helt annat. Så jag ber om ursäkt i förskott om jag kommer bort från ämnet och helt tappar bort mig.

Nu började mormor tjatta, gud va jobbig hon är. Jag tycker verkligen inte om min mormor. Hon lägger sig i vårat liv och tjattar på mamma om hur hon borde uppfostra oss. Seriöst, det är vårat liv! Hon behöver egentligen inte vara en del av det. Vi skulle kunna flytta till Afrika och leva i en Bungalow utan någon kontakt med våra släktingar i Sverige om vi vill det. Men mamma vill träffa sina föräldrar, det är därför vi åker och hälsar på dom nästan varje sommar. För min del skulle jag klara mig utan dessa besök. Varje gång vi åker ditt (just nu är vi inte hos mormor och morfar vi är i Fjällbacka i en hyrd stuga) så blir det alltid disskutioner mellan mamma, pappa, mormor och morfar om hur mamma får göra allt hemma och att pappa inte är någon bra make och att vi, jag och brorsan, är ouppfostrade och lata. Det mesta av det där är baserat på telefon samtal där mamma pratat av sig till mormor, vilket alla behöver göra ibland, prata av sig alltså, och då överdriver hon ju för att få ut det. Det vet man ju själv när man är sur och trött, man överdriver för att få medlidande. Mamma ringer ju inte för att få hjälp att styra upp sina urusla barn och urusla make av sin mamma. Det som gör mig argast är att dom inte verkar bry sig om att jag och Victor är i rummet brevid och hör allt. Mig är det ingen fara, men min lillebror är lite känslig och jag är rädd för hur det påverkar honom. Han blir väldigt upprörd och frustrerad och jag märker att det tar hårt på honom, dom här samtalen är mycket väl något han skulle kunna bära med sig resten av livet. Så därför tycker jag inte om min mormor. Hon har alltid något att klaga på, inget är gott nog för hennes dotter.


RSS 2.0