´

Jag cyklade hem från skolan när han dök upp första gången (det vill säga första gången jag minns, men ni vet vad jag menar). Jag hade varit i skolan och gjort ett datakunskapsprov som jag låg efter med sen förra terminen, skolan vara bara öppen för sådana som behövde ta igen, som jag. Det var rätt så tomt på gatorna när jag cyklade hemåt, det var varmt och jag var trött. Jag stannade till vid en äng och satte mig under ett stort ekträd, eken har alltid varit mitt favoritträd. Skuggan och grenarna gjorde det svårt för andra att se vem som satt under det där trädet, det var antagligen just därför han valde just det tillfället att visa sig. Jag satt just och tänkte på pricklandet, ett land jag och min kompis Helena hittat på när vi var små, i det landet var eken helig. Jag satt i alla fall och tänkte på detta när någon satte sig bredvid mig. Jag ryckte till, jag hade inte hört någon komma, men ändå satt någon nu där, precis bredvid mig.

-         Det är bara jag, sa en varm röst lugnande.

-         Och vem är du? Utbrast jag.

-         Kassian, sa rösten lika lugnt.

Någonting med säkerheten i hans röst lugnade ner mig lite. Det fanns liksom en självklarhet där som jag aldrig hört förut, som att det var helt självklart att jag visste vem han var och att det var helt självklart att han skulle sätta sig bredvid mig.

-         Ursäkta, sa jag vänligt, men jag är rädd att jag inte kommer ihåg dig.

-         Jag vet, Matilda, det är det som är meningen, fortsatte främlingen vid namn Kassian.

Om jag varit lugn förut blev jag skräckslagen när jag hörde mitt namn.

-         Hur vet du vad jag heter? Pep jag fram.

-         För jag känner dig, kom nu! Kassian ställde sig upp och räckte mig sin hand.

Mitt förnuft sa att det här inte var som det skulle, det här var konstigt och farligt och att jag borde gå därifrån. Men inom mig väcktes något till liv, en längtan, en glädje, en obeskrivlig lycka. Sen jag varit liten och pappa läste Narnia böckerna för mig har jag sprungit omkring och letat efter andra världar. Jag har alltid tyckt att jag inte passade in i den här världen och att jag var menad för något annat. Varje gång det prasslade i en buske eller någon kollade på mig på ett konstigt sätt så löpte min fantasi amok och jag föreställde mig hur någon kom för att hämta mig, föra mig till en annan värld, föra mig hem. När jag nu såg på Kassian såg jag min räddare, han som skulle föra mig hem, så jag tog hans hand och vi gick.

Förlåt mig min svaghet, men vad är meningen. Flickan med det röda håret har varit min, en ursäkt skulle inte förvandla dagens sorg till gårdagens lycka och flickan med det röda håret skulle inte komma tillbaka. Utan dig är det svårt att överleva. Andas in, andas ut... Helt plötsligt är de mest självklara saker en kamp... andas in, andas ut, andetagen skapar små vita moln. Lutar mig bakåt mot parkbänken, tittar upp mot den blå himlen. Blå... blå ögon, hon hade haft ljusblå ögon. Att allt helt plötsligt ska påminna om henne.

Jakob går ensam genom parkeringen, det är en sådan där tyst höst dag. En sådan som varken är kall eller varm, varken torr eller fuktig. En sådan som bara är. Tyst och tomt. Jakob andas ut ett vitt moln, lite kallt är det kanske. Det är inte en själ ute, alla har väl något bättre för sig än att gå på en tom parkeringen. Bara han och de vita andetagen. Men så upptäcker han, att han inte är ensam.

Andas in, andas ut, små vita moln... Lite som en röksignal. Hjälp, sorlig olycklig människa i nöd! Men var är räddningen? Om det ens finns någon. Andas in, andas ut. Men så, de vita molnen blir avbrutna.

"Flytta på dig"

"Ursäkta?" Jakob rykte förnärmat till. Han hade precis tänkt säga hej eller något i den stilen, vara lite trevlig sådär, när den här vilt främmande personen bara fräste till sådär.

"Ja, du hörde vad jag sa. Flytta på dig!" sa personen utan att varken röra på sig eller flytta blicken från himlen.

"Och varför då om jag får fråga?" svarade Jakob surt.

"Du står i vägen"

Jakob stod tyst och väntade på en fortsättning. När det inte kom någon fortsatte han:

"Står i vägen?"

"Ja" sa människan på bänken och släppte fortfarande inte himlen med blicken.

"För vaddå?" frågade han spydigt.

"För mina röksignaler"

Jakobs humör skiftade snabbt.

"Röksignaler?" frågade han roat och satte sig ner bredvid personen på bänken.

Den här gången satte sig personen upp ordentligt och tittade Jakob rakt in i ögonen. Det var en blåögd tjej med massa fräknar. Det hade varit svårt att se innan eftersom hon hade en stor svart mössa långt nerdragen över öronen. Hon var väldigt söt, såg ut att vara i 12 års åldern till utseende, men Jakob gissade på att hon var ungefär 15 precis som han.

"Ja, vaddåra?" sa hon och spände blicken i honom.

"Nej, nej inget!" fortsatte Jakob och fnissade och vände bort blicken från hennes intensivt blå ögon. "vad signalerar du?"

"Vad fan bryr då dig?" sa hon och vände blicken från Jakob och tittade framåt.

"Nej men seriöst! Jag är nyfiken, vad försöker du säga?" nu vände Jakob tillbaks blicken intresserat mot flickan och log fortfarande roat.

"Nej, men inget"

"Men kom igen"

"Men va fan, varför skulle jag? Du kommer ju för fan bara skratta åt mig"

"Nej, jag lovar" sa Jakob ärligt fortfarande med ett roat uttryck i ansiktet. Flickan vände fundersamt blicken mot Jakob för en sekund.

"... Nej, varför skulle jag lita på dig?"

"Men kom igen, vad är det värsta som kan hända?" Det blev tyst ett tag, som om flickan begrundade de han nyss sagt.

"Jag kallar på hjälp" sa hon till sist.

"Va?"

"Ja, hjälp. Eller någon slags räddning"

"Mhm" mumlade Jakob fundersamt. "Vad för slags hjälp?" frågade han efter en stunds betänketid.

"Det vet jag inte"

"Nähe... Så du bara sitter här och signalerar efter hjälp, som du inte ens vet va det är för slags hjälp, som helt uppenbart inte kommer. Hur tänker du?"

"Man tänker inte så mycket..."

"Va?"

"Man tänker inte så mycket... När man inte har flickan med det röda håret"

"Vem är flickan med det röda håret?"

"Flickan med det röda håret är räddningen"

"Men gå och leta efter henne då, sitt inte bara här och deppa!"

"Det går inte"

"Vaddå det går inte?"

"Nej, det går inte... Hon... hon är borta"

"Är hon din kompis? Har ni bråkat? Är de det de här handlar om?" Flickan vände sig mot honom och log.

"Kompis? Flickan med det röda håret är så mycket mer än en kompis" Så förstod han, på sorgen, glädjen och kärleken i
hennes blick.

"Du älskar henne?" Flickan vände bort blicken och nickade. Kärleken klädde henne, samtidigt som den inte gjorde det. Hon hade en tolvårings ansikte, en tolvåring älskar inte, speciellt inte flickor. Men ändå klädde kärleken henne, precis som sorgen och glädjen. Det var som om hennes ansikte var gjort för en tragisk kärlekshistoria.

"Flickan med det röda håret är räddningen. Hon är allt och hon är inget. Hon är ljuset, hon är mörkret. Hon är glädjen och hon är sorgen. Hon är allt som är vackert på jorden."

Jakob förstod inte flickans ord och det slog honom att hon kanske hade ansiktet hos en tolvåring, men hennes hjärta och hennes själ var långt mer utvecklad och erfaren än han var.

"Min kärlek för henne övergår allt mänskligt förstånd" fortsatte hon och tittade drömmande mot fjärran.

Jakob kände hur han greps av ett stygn av avundsjuka. Han ville också ha den här flickan, men han visste inte själv om han menade hon med det röda håret eller hon som satt bredvid honom på bänken.

"På vilket sätt är hon borta?" frågade Jakob. Flickan vände sina intensiva blåa ögon mot honom.

"Hon försvann, i sig själv. Och jag tror inte hon kommer hitta ut" Jakob undrade vad hon menade men kände att det inte var rätt tidpunkt att fråga. Han såg hur dom blåa ögonen sakta fylldes med tårar.

"Du... du tänker väl inte börja gråta?" frågade Jakob och tittade oroat på flickan. Flickan svarade inte, hon tittade istället anklagande på honom med tårfyllda ögon.

"För... asså... Jag kan verkligen trösta. Asså... inte så att jag vill vara taskig eller så. Jag är bara urdålig på det" sa han urskuldande och log snett.

Flickan log genom tårarna.

"Du är bättre än du tror" sa hon och strök bort tårarna med baksidan av sin vantbeklädda hand.

"Jasså" sa han förvånat.

"Ja" sa hon och skrattade åt hans förvånade min.

"Du är riktigt schysst faktiskt" Och hon log och kollade in i hans ögon och för första gången spreds leendet till hennes ögon.

"Oj, tack" sa Jakob och kom på att han inte visste vad flickan hette.

"Jag heter Jakob" sa han och ställde sig upp.

"Ellinor" svarade flickan och utan att resa sig från bänken.

"Jaha, jag vet inte med dig Ellinor. Men jag börjar bli rätt kall av att bara sitta stil" sa han och räckte fram handen mot henne för att hjälpa henne att resa sig upp. Han log.

Ellinor tittade på Jakob och sedan på hans hand och hon insåg att det här var så mycket mer än en inbjudan till att resa sig upp, tänkte hon och tag hans hand, det här var en inbjudan till en ny start, det här var en inbjudan till hennes räddning.

Avundsjuka
Inser
Vilket slöseri
Att gräma sig
Över andras lycka
För det räcker aldrig
Aldrig
Du kan förstöra och krossa
Men det går inte
Avundsjuka
Som en envis förskylning
Att jag förstörde "er"
Gjorde mig aldrig frisk
Du
finns alltid i hennes hjärta
Hon
finns alltid i ditt
Meningslöst
Att vara avundsjuk på minnen
Men hindrar det mig?
Jag älskar dig

Förlåt mig min svaghet, men vad är meningen. Flickan med det röda håret har varit min, en ursäkt skulle inte förvandla dagens sorg till gårdagens lycka och flickan med det röda håret skulle inte komma tillbaka. Utan dig är det svårt att överleva.  Andas in, andas ut... Helt plötsligt är de mest självklara saker en kamp... andas in, andas ut, andetagen skapar små vita moln. Lutar mig bakåt mot parkbänken, tittar upp mot den blå himlen. Blå... blå ögon, hon hade haft ljusblå ögon. Att allt helt plötsligt ska påminna om henne.

Jakob går ensam genom parkeringen, det är en sådan där tyst höst dag. En sådan som varken är kall eller varm, varken torr eller fuktig. En sådan som bara är. Tyst och tomt. Jakob andas ut ett vitt moln, lite kallt är det kanske. Det är inte en själ ute, alla har väl något bättre för sig än att gå på en tom parkeringen. Bara han och de vita andetagen.  Men så upptäcker han, att han inte är ensam.

Andas in, andas ut, små vita moln... Lite som en röksignal. Hjälp, sorlig olycklig människa i nöd! Men var är räddningen? Om det ens finns någon. Andas in, andas ut. Men så, de vita molnen blir avbrutna.

"Flytta på dig"

"Ursäkta?" Jakob rykte förnärmat till. Han hade precis tänkt säga hej eller något i den stilen, vara lite trevlig sådär, när den här vilt främmande personen bara fräste till sådär.

"Ja, du hörde vad jag sa. Flytta på dig!" sa personen utan att varken röra på sig eller flytta blicken från himlen.

"Och varför då om jag får fråga?" svarade Jakob surt.

"Du står i vägen"

Jakob stod tyst och väntade på en fortsättning. När det inte kom någon fortsatte han:

"Står i vägen?"

"Ja" sa människan på bänken och släppte fortfarande inte himlen med blicken.

"För vaddå?" frågade han spydigt.

"För mina röksignaler"

Jakobs humör skiftade snabbt.

"Röksignaler?" frågade han roat och satte sig ner bredvid personen på bänken.

Den här gången satte sig personen upp ordentligt och tittade Jakob rakt in i ögonen. Det var en blåögd tjej med massa
fräknar. Det hade varit svårt att se innan eftersom hon hade en stor svart mössa långt nerdragen över öronen. Hon var väldigt söt, såg ut att vara i 12 års åldern till utseende, men Jakob gissade på att hon var ungefär 15 precis som han.

"Ja, vaddåra?" sa hon och spände blicken i honom.

"Nej, nej inget!" fortsatte Jakob och fnissade och vände bort blicken från hennes intensivt blå ögon. "vad signalerar du?"

"Vad fan bryr då dig?" sa hon och vände blicken från Jakob och tittade framåt.

"Nej men seriöst! Jag är nyfiken, vad försöker du säga?" nu vände Jakob tillbaks blicken intresserat mot flickan och log
fortfarande roat.

"Nej, men inget"

"Men kom igen"

"Men va fan, jag tänker inte säga! Du kommer ju för fan bara skratta åt mig"

"Nej, jag lovar" sa Jakob ärligt fortfarande med ett roat uttryck i ansiktet. Flickan vände fundersamt blicken mot Jakob för
en sekund.

"... Nej, varför skulle jag lita på dig?"

"Men kom igen, vad är det värsta som kan hända?"

"Jag kallar på hjälp"

"Va?"

"Ja, hjälp.  Eller någon slags räddning"

 "Mhm" mumlade Jakob fundersamt. "Vad för slags hjälp?" frågade han efter en stunds betänketid.

"Det vet jag inte"

"Nähe... Så du bara sitter här och signalerar efter hjälp, som du inte ens vet va det är för slags hjälp, som helt uppenbart
inte kommer. Hur tänker du?"

"Man tänker inte så mycket..."

"Va?"

"Man tänker inte så mycket... När man inte har flickan med det röda håret"

"Vem är flickan med det röda håret?"

"Flickan med det röda håret är räddningen"

"Men gå och leta efter henne då, sitt inte bara här och deppa!"

"Det går inte"

"Vaddå det går inte?"

"Nej, det går inte... Hon... hon är borta"

"Är hon din kompis? Har ni bråkat? Är de det de här handlar om?" Flickan vände sig mot honom och log.

"Kompis? Flickan med det röda håret är så mycket mer än en kompis" Så förstod han, på sorgen, glädjen och kärleken i
hennes blick.

"Du älskar henne?" Flickan vände bort blicken och nickade. Kärleken klädde henne, samtidigt som den inte gjorde det.
Hon hade en tolvårings ansikte, en tolvåring älskar inte, speciellt inte flickor. Men ändå klädde kärleken henne, precis som sorgen och glädjen. Det var som om hennes ansikte var gjort för en tragisk kärlekshistoria.

"Flickan med det röda håret är räddningen. Hon är allt och hon är inget. Hon är ljuset, hon är mörkret. Hon är glädjen och hon är sorgen. Hon är allt som är vackert på jorden."

Jakob förstod inte flickans ord och det slog honom att hon kanske hade ansiktet hos en tolvåring, men hennes hjärta och hennes själ var långt mer utvecklad och erfaren än han var.

"Min kärlek för henne övergår allt mänskligt förstånd" fortsatte hon och tittade drömmande mot fjärran.

Jakob kände hur han greps av ett stygn av avundsjuka. Han ville också ha den här flickan, men han visste inte själv om han menade hon med det röda håret eller hon som satt bredvid honom på bänken.

"På vilket sätt är hon borta?" frågade Jakob. Flickan vände sina intensiva blåa ögon mot honom.

"Hon försvann, i sig själv. Och jag tror inte hon kommer hitta ut" Jakob undrade vad hon menade men kände att det inte var rätt tidpunkt att fråga. Han såg hur dom blåa ögonen sakta fylldes med tårar.

"Okej, jag tycker inte jag är bäst, men ibland tycker jag att jag står över alla andra människor för ibland känns det som om jag är den enda som SER" - Jag

"Jag har sagt att livet ska vara lyckligt, det känns som om de borde vara det. Men ibland undrar jag om min lyckliga fasad hindrar mig från den riktiga lyckan..." - Jag

"Kan man hata sig själv för att tänka för mkt på allt ?" - Max

"Kanske livet bara handlar om att överleva och föröka sig. Kanske människans överutvecklade hjärna och intelligens har hittat på allt vad kärlek, lycka och hat heter?" - Jag

"Jag socialt handikappad. Jag förstår inte sammhällets regler och alla krav och måsten. Eller jag förstår dom och följer dom, men jag vet inte varför. Och jag tror jag ska sluta följa dom." - Jag

"Jo men du är onormal och du påminner mig om mig själv. Asså hon som finns där långt nere nånstans men gömmer sig. Jag är mig själv, men inte lika färgsprakande stark. Jag är som en färg, det är samma färg men den har tonats ned och blekts tills den inte märks lika mkt. Du påminner mig om färgen i dens riktiga sprakande helhet, du får mig att vilja hitta den igen." - Jag

"...och det är det jag ska, men då måste jag trotsa samhällets oskrivna regler. Dom tillåter inte för sprakande färger som lyser för starkt. Du har en av dom starkaste färgerna av alla jag känner, fast kanske känner jag dig inte tillräkligt väl, kanske är färgen ditt målad?" - Jag

"Jag har upptäckt att man kommer fram till rätt mycket bra när man pladdrar bajs x]" -  Jag

"...det e ju liksom helt genialiskt... eller helt galet?" - Jag