´

Vad jag egentligen menar med att kärlek gör för ont är ju inte att jag har ont, för jag har aldrig vågat känna efter. Lådan har nog alltid legat i den där garderoben och samlat damm, för det gör alldeles för ont att titta efter. Så jag tittar inte ens på den. Jag vet att den ligger där, men jag låtsas inte om den, fryser ut den och lyssnar inte på vad den har att säga. Jag vet hur man gör sånt, jag har varit med om det förut. Fast då var det förstås tvärtom. Men exakt så var det, jag fanns där och jag visste att dom brydde sig och ville mig väl. Men dom vägrade lyssna, vägrade se. Fast jag vet inte varför, kanske dom också var rädda för vad dom skulle hitta, vad dom skulle se, vad dom skulle höra. Om dom verkligen tittade efter.

Nu är jag sådär förvirrande och mystisk igen, inte konstigt att jag aldrig har haft en riktig bästa kompis. Jag kan ju inte lita på någon i hela världen. Fast dig litar jag nog på, kanske. Men du är inget alternativ, isåfall måste jag ju öppna lådan. Nu vill jag inte prata mer om lådan, den finns inte. Nu trycker vi på delete så försvinner den *delete*






Hmm... kommer någon ihåg vad jag pratade om?



Inte jag iaf...

Lådan...

käften!