´

... såklart att berätta det viktigaste. Eller ja, det som ni som bryr sig om mig antagligen finner intressantast att läsa om. Min hälsa! Juste, här sitter jag och knapprar alvedon med 39 graders feber ;D Yeeey! (Sarkasm FTW!). Okey, kanske inte 39 grader. Jag tror febern har gått ner sen i fredags med tanke på att jag faktist orkat knäppa på datorn för första gången sen jag blev sjuk. Så jag tror faktist jag börjar bli frisk, men hindrar det slemhosta och huvudont? Nej, inte precis, va? Sen är jag förskld också ovanpå allt det där. Lite irriterande när man hostar så att lungorna vänds ut och in att helt plötsligt upptäcka att man inte kan andas genom näsan. Men jag klarar mig med hjälp av flera liter té och massa alvedon. (Killen som upptäckte värktabletter borde få nobellpris!). Känns lite surt att jag blir sjuk andra veckan på terminen eftersom jag faktist hade tänkt bättre mig sen förra. Men 39 GRADER FEBER!! Det finns inte så mycket jag kan göra åt saken liksom. Men till på måndag hoppas jag kunna knapra i mig massa värktabletter och ta mig till skolan om febern gått ner till räkligt mycket. HÅLL TUMMARNA!

... också att berätta att jag nu läst ut alla hitills översatta Twillight böckerna. Jag är väldigt nöjd med att säga att dom är en aning överskattade :) (*Happie as hell*). Jag hatar när populära böcker faktist är så underbart fantastiska. Jag vill att mina favoritböcker ska vara just MINA och det är dom ju inte om medierna spyr ut intervjuer och bilder och artiklar överallt runt omkring mig. Men twillight var faktist lite överskattad. Men(!) den första boken är faktist jäkligt bra och rekommenderas helt klart och alla böckerna är underhållande läsning och absolut inget jag ångrar. På min boklista över 2009 har jag nu även satt upp twillight böckerna på engelska eftersom jag hört att den svenska översättning förstör böckerna. Så jag vill gärna se om originalböckerna har högre klass.

 Förresten, en liten fråga, tycker ni 30 böcker på ett år är för mycket? Det är nämligen så många böcker jag hitills har på min boklista för 2009 och mamma fattade inte hur jag skulle hinna plugga om jag skulle lkäsa så många, men 30 är väl inte så mycket? Det blir ju typ 2 och en halv bok per månad, det är väl inte så svårt va? Och tro inte att jag skryter nu eller något, jag är bara väldigt dålig på tidsuppfattnig och ögonmått allt sånt där. Så, hjälp mig, 30 böcker på et år, mycket, lite eller lagom?

Och sen försvinner orden.. så typiskt. Dom var ju nyss där. Aja, jag får väl försöka ändå. Jag känner mig helt jävla sinnesjuk, alltså helt seriöst, det känns som det är något fel i min skalle. Jag tänkte försöka förklara varför jag känner mig sinnesjuk, men det låter normalt, men det är inte normalt. Det är bara det att orden inte räcker till för att förklara, jag är bara så arg, hela tiden. Och jag skriker alltid och sätter upp regler, alla i familjen tassar runt på tå för mina utbrott.
 "GÅ HÄRIFRÅN! GÅT UT! JAG ORKAR INTE MED DIG JUST NU OCH SÅ ÄR DET BARA"
Okej, varför ska mina föräldrar lyssna på en omymdig sextonåring? Varför säger dom inte emot? Det är här orden inte räcker till. Ni vet ibland kan man få en sån styrka och myndighet i rösten att människor bara lyder utan att tänka efter. Som om något allvarligt har hänt och man skriker åt någon att "HÄMTA LÅDAN I KÖKET", den man skriker åt har ingen aning om vad som har hänt eller vad som ligger i lådan i köket, men dom hämtar den ändå för man förstår att det är allvar. Så låter min röst, och det är allvar! Det är väldigt allvarligt, för om dom inte gör som jag säger släpper vreden fram. Jag tycker inte om vreden, den tar över mig och kontrollerar mig, den skrämmer alla runt omkring och får mig att göra galna saker.

Jag kom nyss på en sak. Det är precis som när jag var liten, asså dagisålder liten. När jag inte fick som jag ville skrek och skrek jag, slängde saker omkring mig och slog i dörrar och sen grät jag, blev lämnad ifred och det gick över. Sen somnade jag utav utmattning med ont i huvudet och halsen pågrund av all skrik och gråt. Precis exakt så är det, skillnaden är att jag är FAKKING SEXTON ÅR! Och jag VET att man inte beter mig så, jag VET att det inte är det bästa sättet att få som man vill, och jag VET att man inte alltid kan få som man vill. Och det här har liksom kommit nu, det senaste året. Innan hade jag inte såna här utbrott. Dom har kommit sakta men säkert och ökat i antal. Men idag, är det som att det nått sin topp, för annars kan jag glömma bort det sen och gå vidare. Men nu ligger det där och river i bröstet på mig och jag kan inte släppa på stämningen. Den ligger kvar som en tung dimma över lägenheten.

Jag vet inte vad fan jag ska göra.