Godnatt...
Nu har man precis sagt adjö till två underbara människor och jag saknar dom fy fan redan. Vet ni seriöst hur älskade ni är? (det var det här jag varnade för xD) Men i alla fall, klockan nånting stack jag ut med kompisarna. Blev skit glad av att träffa Fillur (ja, det stavas så) som man inte träffat på vem vet hur länge? Hon snackade om veckan(?) i Öland med Fluff och deras... sommarkompisar ;) Hon slutade inte snacka om en viss person... Sen vare ju också Billy och Carro (hoppas dom inte har något emot att jag nämner dom...?). Så bäst att träffa dom igen, hade ju redan träffat dom igår när dom helt plötsligt döck upp vid min dörr (jag hade varken sminkat mig eller bortsat tänderna), men ändå. Ska inte snacka så mycket om oss och vad vi höll på med eftersom det nog inte är så intressant, men efter ett tag följde vi Fillur hem och jag, Carro och Billy gick hem till mig.
Nu har dom iaf gått och jag saknar dom redan, de gör ju fan ont när ni går. (Jag vet! Jag vet, fjortisvarning. Men de e ju fan sant!) Men vi ska träffas imorrn innan jag och familjen åker iväg med Birkabåten. Så nu ska jag gå och lägga mig och tvinga mig att vakna tidigt så jag kan ringa och väcka dom andra. Hehe...
Jag ger (inte) upp
Fast ge upp? Det gör jag ju inte. Imorrn har jag säkert kommit på bättre tankar och kommer fortsätta leva mitt "lyckliga" liv, precis lika lycklig som jag alltid är. Ni kanske börjar förstå namnet på min blogg? Jag vet verkligen inte om jag bara är någon att tycka synd om eller någon att avundas? Jaja, orkar inte prata mer om det nu. För nu ska jag gå och lägga mig, det kommer nog bli en lång natt av vridande och vändande. Men imorrn är mitt vanliga glada jag tillbaks, som vanligt, så jag fortsätter kämpa. Fastän jag gett upp för länge sen...
Evig Ungdom
Jag är mer rädd för en evig ungdom
än jag är för döden.
Tänk dig att se alla du älskar åldras,
medans du själv förblir ung.
Tänk dig att alla du bryr dig om lämnar dig,
dör bort,
och du kan inte följa efter dem.
Alla gyllene tillfällen i livet.
dom som aldrig kommer igen,
finns i överflöd
tills de tillsist inte betyder något.
Alla vackra ord saknar mening,
för de sagts för många gånger.
Blomman är som vackrast
för att den till hösten måste torka och dö.
Stjärnfallet är som mest magiskt
för att det allt för fort är borta.
Och ungdomen är som ljuvast
för att den för snabbt är förbi.
Den eviga ungdomen skrämer mig.
Jag vill njuta av vackra stunder
just för att jag vet att de aldrig kommer igen.
Livet är en gåva,
men det är också döden.
Lycklig?
Jag tror att det finns människor som skulle störa sig på min lycka.
Den finns liksom alltid där.
Jag tror det är för att jag är så envis
som den alltid finns där.
Jag låter inget stoppa mig.
Små eller stora missöden i livet ska inte hindra mig ifrån att vara lycklig.
Det finns alltid,
ALLTID!
något bra i allt som händer.
Konsten är att hitta det.
Det är den förmågan jag har,
att hitta ljuset i mörkret.
Inget
ska stoppa mig från att vara lycklig.
Vad är lycka?
Jag om någon borde ju veta.
Om lyckan är vännerna
då är jag helt ute och cyklar.
Jag älskar mina vänner,
men jag har aldrig kännt den där oförstörbara samhörigheten och tilliten.
Om lycka är kärlek,
att älska och att bli älskad.
Tja, visst är jag älskad.
Men om jag fick erbjudandet att åka någonstans långt bort,
där jag visste att jag skulle bli lycklig,
finns det nog ingen i mitt liv med kärlek nog att hålla mig kvar här.
Lycka är inte ägodelar
och lycka är inte skönhet.
Så vad lycka är
eller varför jag är lycklig,
det vet jag inte.
För ibland känns det som lyckan är det enda jag har.
Men va ...
Men va fan... Jag skrev ett helt inlägg som försvann. Aja, det var inget viktigt ändå.
Men jag bör varna er som läser min blogg, jag har lätt för att avika från ämnet och börja snacka om något helt annat. Så jag ber om ursäkt i förskott om jag kommer bort från ämnet och helt tappar bort mig.
Nu började mormor tjatta, gud va jobbig hon är. Jag tycker verkligen inte om min mormor. Hon lägger sig i vårat liv och tjattar på mamma om hur hon borde uppfostra oss. Seriöst, det är vårat liv! Hon behöver egentligen inte vara en del av det. Vi skulle kunna flytta till Afrika och leva i en Bungalow utan någon kontakt med våra släktingar i Sverige om vi vill det. Men mamma vill träffa sina föräldrar, det är därför vi åker och hälsar på dom nästan varje sommar. För min del skulle jag klara mig utan dessa besök. Varje gång vi åker ditt (just nu är vi inte hos mormor och morfar vi är i Fjällbacka i en hyrd stuga) så blir det alltid disskutioner mellan mamma, pappa, mormor och morfar om hur mamma får göra allt hemma och att pappa inte är någon bra make och att vi, jag och brorsan, är ouppfostrade och lata. Det mesta av det där är baserat på telefon samtal där mamma pratat av sig till mormor, vilket alla behöver göra ibland, prata av sig alltså, och då överdriver hon ju för att få ut det. Det vet man ju själv när man är sur och trött, man överdriver för att få medlidande. Mamma ringer ju inte för att få hjälp att styra upp sina urusla barn och urusla make av sin mamma. Det som gör mig argast är att dom inte verkar bry sig om att jag och Victor är i rummet brevid och hör allt. Mig är det ingen fara, men min lillebror är lite känslig och jag är rädd för hur det påverkar honom. Han blir väldigt upprörd och frustrerad och jag märker att det tar hårt på honom, dom här samtalen är mycket väl något han skulle kunna bära med sig resten av livet. Så därför tycker jag inte om min mormor. Hon har alltid något att klaga på, inget är gott nog för hennes dotter.
Första blogg...
Det här är min första blogg och jag har typ ingen aning hur man gör. Men men, det ska bli spännande att lära sig.
Jag har valt namnet sorgligtlycklig för det är så jag ser mitt liv, sorgligt lyckligt. Hmmm, förklarar mer senare. Här tänkte jag i alla fall skriva ner mina tankar och min vardag.
Jag har inte tänkt göra någon reklam för min blogg, om han hittar hit får man läsa, annars får det va.
Aja, nu sitter brorsan bredvid mig och tjattar om att han vill hålla på så det får vara allt för den här gången.
