´

Men va fan... Jag skrev ett helt inlägg som försvann. Aja, det var inget viktigt ändå.

Men jag bör varna er som läser min blogg, jag har lätt för att avika från ämnet och börja snacka om något helt annat. Så jag ber om ursäkt i förskott om jag kommer bort från ämnet och helt tappar bort mig.

Nu började mormor tjatta, gud va jobbig hon är. Jag tycker verkligen inte om min mormor. Hon lägger sig i vårat liv och tjattar på mamma om hur hon borde uppfostra oss. Seriöst, det är vårat liv! Hon behöver egentligen inte vara en del av det. Vi skulle kunna flytta till Afrika och leva i en Bungalow utan någon kontakt med våra släktingar i Sverige om vi vill det. Men mamma vill träffa sina föräldrar, det är därför vi åker och hälsar på dom nästan varje sommar. För min del skulle jag klara mig utan dessa besök. Varje gång vi åker ditt (just nu är vi inte hos mormor och morfar vi är i Fjällbacka i en hyrd stuga) så blir det alltid disskutioner mellan mamma, pappa, mormor och morfar om hur mamma får göra allt hemma och att pappa inte är någon bra make och att vi, jag och brorsan, är ouppfostrade och lata. Det mesta av det där är baserat på telefon samtal där mamma pratat av sig till mormor, vilket alla behöver göra ibland, prata av sig alltså, och då överdriver hon ju för att få ut det. Det vet man ju själv när man är sur och trött, man överdriver för att få medlidande. Mamma ringer ju inte för att få hjälp att styra upp sina urusla barn och urusla make av sin mamma. Det som gör mig argast är att dom inte verkar bry sig om att jag och Victor är i rummet brevid och hör allt. Mig är det ingen fara, men min lillebror är lite känslig och jag är rädd för hur det påverkar honom. Han blir väldigt upprörd och frustrerad och jag märker att det tar hårt på honom, dom här samtalen är mycket väl något han skulle kunna bära med sig resten av livet. Så därför tycker jag inte om min mormor. Hon har alltid något att klaga på, inget är gott nog för hennes dotter.